Storheten och prakten i Barcelonas Park Guell är helt enkelt hisnande. Men för drygt hundra år sedan byggdes detta territorium upp för helt andra ändamål.
År 1860 rivdes stadsmuren och Barcelona gick in i en period av snabb industriell och kulturell tillväxt. Under andra hälften av 1800-talet expanderade Barcelona ständigt och omfattade inte bara borgarklassen i stadens centrum utan även fattiga i de tidigare industriförorterna. En sådan stad som snabbt utvecklades krävde ett nytt språk för kulturuttryck, vilket bidrog till populariteten för den katalanska modernismen och blomningen av Antoni Gaudís verk.
Biträdande och senator för den lagstiftande församlingen i provinsen Katalonien, Eusebi Guell, uppmärksammade den unga lysande arkitekten Gaudí redan 1878, och sedan dess har de varit bundna av en riktig vänskap. 1901 beställde Güell Gaudí att inte utforma en stadspark, utan en riktig bostadsstad för trädgårdar uteslutande avsedd för de rikaste människorna i Barcelona. Byn fick namnet Park Güell. Det är anmärkningsvärt att ordet "Park" på katalanska stavas som "Parc", men Guell tog idén om ett elitbostadsområde från Storbritannien, så parken fick sitt engelska namn.
För genomförandet av projektet köptes 15 hektar mark. Byens geografiska läge verkade idealisk: från bergets höjder där konstruktionen utfördes öppnade en utsikt över hela majestätiska Barcelona och Medelhavet och den konstanta lätta brisen som gick längs toppen av berget gjorde det är möjligt att uthärda den spanska värmen. Terrängen var mycket lätt, så projektet planerade att använda flera trappor, gångstigar och viadukter. Men Guell och Gaudis planer gick långt utöver att lösa praktiska problem: de drömde inte bara om komforten i framtida elithus utan också om fusionen av arkitektur med naturen och Gud. Park Güells religiösa symbolik studeras till denna dag.
Transportnätet i början av 1900-talet var fortfarande underutvecklat, ingen ville flytta till en by så långt från Barcelonas centrum och själva idén om en elitbostadsby uppskattades inte tillräckligt av samtida. Av de 62 tomter som såldes såldes bara två. Ett hus köptes av advokaten M. Trias-i-Domenech, en vän till Gaudí. Det andra huset köptes av Gaudi själv, där han bodde även efter avslutandet av projektet, fram till 1925. Det tredje huset byggdes som en modell för framtida köpare, men omdesignades av Guell 1910 som sin egen bostad.
Bristen på köpare gjorde det omöjligt att genomföra det planerade projektet. År 1914 beslutade Guell att avbryta byggandet. År 1918 dog Eusebi Güell och hans arvingar, som inte kunde underhålla parken på egen hand, erbjöd parken till Barcelonas regering, som tog över den 1922. Efter bara fyra år öppnades Park Güell för besökare som en stadspark. Park Güell ingår i UNESCO: s lista över kulturarvsplatser för mänskligheten. I oktober 2013 betalades ingången till den kommunala delen av parken.
Alla tre hus byggda i Par Güell har överlevt till denna dag. Trias y Domenechs hus tillhör fortfarande hans familj, Güells hus omvandlades till en stadsskola och Gaudís hus är öppet för besökare som museum.
